Häromdagen fick jag ett brev från försäkringskassan och av någon märklig anledning blir jag alltid lite extra nervös när ett myndighetsbrev dimper ner i postlådan. Precis som att jag skulle ha gjort något olagligt och kriminellt! Jag som är så snäll och korrekt. I brevet var det alla fall information om att jag snart haft sjukpenning i ett år. Är det klokt? I ett år! Helt sanslöst. Tänk att jag har gått hemma ett helt år. Ofattbart! Tydligen är det så att efter ett år får man inte längre sjukpenning på 80 %, med några undantag utan istället kan man ansöka om 75 % sjukpenning. Undantagen är bland annat att man har en allvarlig och obotlig sjukdom, vilket jag faller inom ramen för. Så för min del ska det nog inte vara några problem med ansökan. Ni tänker kanske att 5 % hit eller dit inte kan spela någon roll och visst kan jag hålla med till viss del. Men eftersom jag inte hunnit tjäna så mycket pengar och fått upp min inkomst är min sjukpenning relativt låg och varje krona är då välkommen.
En av många tråkiga bitarna med hela sjukdomssituationen är att jag inte har hunnit jobba i den utsträckningen jag önskat och därigenom skaffat mig mer erfarenhet inom yrket. Självklart är det jätteskönt att jag hann färdigt med utbildningen och fick mitt examensintyg. Men att jag inte haft möjlighet använda mig av den kunskapen jag har tagit in och kämpa med tycker jag är väldigt trist. Jag vill ju också vara ute och jobba som alla andra! Att tjäna pengar, vara behövd, träffa andra människor och vara en del av en gemenskap. Att vara likvärdig med andra, att ha ett värde.
Nä nu får jag nog sluta, det börjar ebba ut känner jag. Visst är jag nöjd och glad för mycket i livet men självklart hade jag inte tvekat att välja bort detta om jag kunnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar